Mitt namn är Jaak Peter Nõu. Fram till för några år sedan hette jag Jaak Peter Nöu. Lillebror Andreas skulle doktorera och ordnade med Skatteverket så att han fick byta efternamnsstavning till det estniska ursprunget. Farfar, farmor, pappa med syskon kom till Sverige 1944 och tvingades då att försvenska stavningen av sitt familjenamn. Från Nõu till Nöu alltså. När Andreas ordnat med farfars estninska födelsedokument och fått lov att byta var det en smal sak för mig att hänga på. Ingen annan i släkten har gjort samma som vi, Andreas och jag. Jag har inte fördjupat mig i varför.
Många konsekvenser får det. Att ha ett namn som inte kan stavas till på svenska alltså. En konsekvens är att õ i svenskan sorteras som o, inte som ö. Men ö (estniskans långa ö) är ju en bättre approximation för õ än vad o är? Hängde ni med? Inte många gör det. Oftast blir õ ett § eller en punkt . i tryck. Speciellt på kreditkort. Jag heter alltså ofta N§u eller N.u i efternamn. Försök säga det, eller stolt bokstavera till något som ingen hört talas om. Hur uttalar du? Det är inte så svårt. Frågat mig? Vem “bestämmer” hur ett namn ska uttalas? Pappa brukar köra med “Do you know Nöu? No, I don’t know Nöu”. Eller förklara att han heter Nöu, som Dr No i Bond. Då brukar folk fatta, uttala som engelskans No! alltså. Ungefär…
Förnamnet då, pappas och mitt, Jaak. Fint. Estniskan har många dubbelvokaler. Peter på estniska skulle varit Peeter, men jag fick heta försvenskade Peter då mamma min är svenska och jag faktiskt är född i och levt hela mitt liv i Sverige. Tack, mindre friktion på så sätt, med stoltheten och rötterna bevarade i det andra förnamnet, och efternamnet då.
Jaak. Många säger Jack till pappa. Jag använder sällan mitt första namn (alltså inte mellannamn). Men fint är det och många assosierar till djuret nedan. Vilka djur - eller vad? - associerar folk till när någon säger att de heter, typ, Patrik?
[caption id=“attachment_103” align=“alignnone” width=“300” caption=“En skylt från Kolmårdens djurpark”]
[/caption]
