Bo Dahlbom skrev kring mitten av 90-talet det bananskal som skickade iväg en del av mig i amatörfilosofisk riktning. Publicerades i en antologi/häfte som jag har någonstans och ska scanna i sin helhet till er inom kort.
Myt - "kommunikation befrämjar innovation"Enligt Darwins utvecklingsteori är varje stor förändring resultatet av en lång följd av mycket små, gradvisa förändringar. Men, undrade Darwin, hur kommer det sig att ett av dessa små framsteg kan bli bestående och inte snabbt späds ut till ingenting genom den upprepade kontakten med den oförändrade normalpopulationen? Hur får små förändringar möjlighet att överleva och växa till sig och bli så stora att de verkligen gör en skillnad i kampen för tillvaron?
Darwin fann lösningen: avskildhet. Utveckling är möjlig när en mindre grupp organismer (geografiskt) isoleras från huvudgruppen, antingen som en effekt av förändringar eller av tillfälligheter. I en sådan liten ”founder population ”kan förändringar hos en, eller några få, organismer slå igenom och på sikt leda till betydande förändringar. När denna avvikargrupp vuxit till sig och börjar inkräkta på den gamla normalpopulationens område kan den visa sig överlägsen och snabbt slå ut den gamla populationen.
Likheterna mellan kunskapens utveckling och den biologiska utvecklingen ska inte överdrivas. Men borde inte Darwins insikter i det biologiska framstegets villkor få oss att se med en viss skepsis på västvärldens tilltagande idémässiga integration? En nivellering som hotar omöjliggöra bildandet och tillväxten av “founder populations” för nya idéer. Trots det paradoxala i att samhället härbärgerar “founder populations” som när de är framgångsrika kommer att kasta modersamhällets etablerade idéer överbord, så stödjer de flesta samhällsbildningar vi känner sådana marginalgrupper, ofta uppetade som en sorts eliter. I vårt moderna samhälle återfinns de framför allt inom vetenskap och kultur.
Men om vi ser på vetenskap och kultur idag, finner vi att de förbättrade kontakterna, det tätare utbytet och samarbetet, lett till en samstämmighet som rimmar illa med uppgiften att förbereda för större förändringar. När forskaren manas att popularisera och informera, när goda näringslivskontakter är ett måste, när hon aldrig får släppa den internationella forskningsfronten ur sikte ens för ett ögonblick, och när hon anses böra medverka i minst ett internationellt samarbetsprojekt—då visar hon sig naturligtvis som en kompetent yrkesforskare, men kan man förvänta sig att några omvälvande originella idéer ska gro? Satsningen på datornät för kunskapsutbyte kan, hemska tanke, i värsta fall vara dödsdomen över den kreativitet och innovationsförmåga som den i all välmening vill hjälpa fram.
