Att gå till valborgsbrasa är tradition. För mig är största värdet att få säga ‘Hej, det var länge sedan…’ och hälsa på de grannar man sällan ser till vardags. De som bor runt knuten men tar andra tåg på morgonen och lägger sin semester på annan ort (än jag gör). Man vill ses, men det blir liksom inte av. Vid brasan dock, dyker tillfället upp. Det är varmt i själarna i vårtiden och eldens varma sken hjälper också till! Man säger ‘Hej! Hur är läget? Hoppas allt är bra!’ Och båda sidor inser att det säkert kommer vara ytterligare ett år innan man ses igen, men det gör absolut ingenting.
Sedan musiken, körerna. Kommer de sjunga för oss imorgon kväll? Får jag sjunga med i någon, impromptu (alltid noter i ryggsäcken den kvällen…), eller tillsammans med mina vanliga körkollegor? Nej, det blir inget organiserat i år. Sjunger man ‘ordentligt’ kan det spruta ur munnarna, inte bara ord, även virus. Så rekommendationerna är att inte stå nära varandra och sjunga tillsammans. Försöker man sjunga på långt avstånd från varandra blir det svårare med medhörning och tajming. Det är ett svårlöst problem.
Jag kommer inte sjunga på torsdag kväll men väl dela de inspelningar jag fick vara med att göra i söndags. Ekbacken mötte tio glada sångare. Vi samlades för att spela in fyra-fem traditionella stycken, för att kunna sprida de till nära och kära via sociala medier inför helgen som kommer. Vi hade tumstockar med oss och var noga med att hålla avstånd.
Till er, från oss i ‘Flocktonalitet': Uti vår hage, Längtan till landet, Sommarpsalm och Bellmans Vila vid denna källa. Tack Kattis & Nina (sopran), Marika, Helena & Cecilia (alt), Harald & Erik (tenor), Per, Fredrik & jag (bas). Med förhoppning om en fin vår och att vi tar hand om varandra alla på bästa sätt!
